Titsias betraktelser

Barnsrättigheter och barnsperspektiv verkar kanske vara självklarheter idag men det har det verkligen inte alltid varit. Jag har funderat på händelser i mitt liv som speglar 70-80-talets barnsyn både i  positivt och negativt bemärkelse!

I mitten av 1970-talet gick jag på fritids i Vasastan. Våra fröknar var med i  FNL och VPK. På kalasen sjöng vi ”Det finns inga soldater mer”, vår lärare i skolan lärde oss den hebreiska sången ”Shalom chaderim” vi hade ingen aning om vad vi sjöng men vi tyckte den var väldigt bra minns jag. Sången  sitter än i dag som gjuten i skallen. Jag undrar vad föräldrar på en kommunalskola skulle säga idag, om sångvalet.

På fritids satt de vuxna mest i köket, det var rätt ofta diskussioner om hur mycket smör man fick ta på mackorna. Vi barn protesterade högljutt och fick då till svar att om vi tyckte det var för lite smör på mackorna, fick vi väl ringa kommunen och klaga och det gjorde vi, 8-9 år gamla! Representanter för kommun och tv kom. Vi barn vann striden och fick mer smör på mackorna. Jag tror många av oss barn kände att vi var viktiga och att vår röst gilldes.

I det negativa spannet fanns barnmisshandel, jag kommer ihåg en liten pojke som hette Abdula. Han gick i vår skola. Han var ofta hos syster Karin som var skolsköterska. En dag kom han inte mer och det visade sig att hans pappa slagit ihjäl honom. Syster Karin blev anmäld för att hon sett alla blåmärken men inte gjort något.

Flera av mina klasskamrater kom med märken efter misshandel till skolan, Titti kom med strypmärken efter sin pappas händer. Hon dolde märken med en schal, ingen frågade något, märkligt. Man ska komma ihåg att de flesta av oss var medelklassbarn med ”upplysta föräldrar”

 Som 14-åring åkte jag i väg på språkresa till Painton  i England. På väg mot flygplatsen när de tre veckorna  var slut, var det några småkillar som bråkade och skrek längst bak i bussen. Efter en timme reste jag mig upp och sa åt killarna att de fick lugna sig. När jag vänder mig om för att gå tillbaka till min plats får jag ett knytnävsslag rakt i ansiktet, jag minns hur huvudet flög bakåt när näven landade tungt på munnen och hur jag lättar och ramlar på golvet.  Jag kravlar mig upp från bussgolvet och det är en stor manlig ledare som står högröd i ansiktet och vrålar. Jag stirrar med hat och säger till honom – Nu är du körd, min mamma  kommer att anmäla dig.  Den manliga ledaren leds bort, en kvinnlig ledare kommer och ger mig ett feministiskt märke där det står ‘A woman needs a man like a fish needs a bicycle’. ????? Olika ledare kommer fram till mig och berättar att han mår dålig, att han ligger i skilsmässa. Bryr jag mig, inte alls. De vuxna är fega stackare. När vi kommer till Arlanda rusar jag av med spräckt läpp och berättar för min mamma vad som hänt. Vad gör hon tror ni??? Aboslut inget. I det ögonblicket blev jag vuxen, det fanns ingen hjälp att få, det gällde att klara sig själv!

Barnsynen går sannerligen fram och tillbaka men självklar är den aldrig. Med bakgrund av min uppväxt vet jag också konsekvenserna när barns rättigheter inte tas tillvara och vuxna kan göra vad som faller dem in och det är skrämmande! Mer skrämmande än talet om curling föräldrar hit och dit!